... bullshit.

ja undrar vart orden från rubriken tog vägen ...

visst, de är kanske både ditt och mitt fel, fast ja,

mest mitt. med tanke på allt jag gjort, jag känner att jag

måste försöka förklara dehär för dig igen, för du verkar

seriöst inte förstå?

här läre ju komma både, ilska, besvikenhet, sorg osv från min sida,

men från dig läre ju bara bli 'careface', men de skiter jag i, jag känner

att jag måste få ur mig dehär, kan inte ha de inom mig, orkar inte prata

om de, så ja, enda sättet är att skriva, för mig iaf.

soo ... let's go.

- första dagen vi träffades var underbar, på olika sätt .. rolig också

kan ja ju säga .. med tanke på hur den uppkom. dagen efter blev de

ett stort missförstånd för oss båda, och vi vet själv hur de va.

dagarna gick och gick, jag hade massa skit i huve, funderade på hur

de skulle bli. under tiden jag funderade skaffade du tjej, 

jag insåg just då, att du var min värld, den perfekta killen, jag vet att

de var sent att komma på de just då. men vi pratade, väldigt mycke 

faktiskt. och tillslut kom vi fram till, att vi inte klarade oss utan varann,

att vi bara hade varann i huve, hela tiden, vem vi än va med.

såde blev 'du&jag' .

ja minns fortfarande första dagen jag kom hem till dig, du satt där på

bron i solen, sken som min egen lilla sol, och kramade mig så fort

jag klev ur bilen, de är en sak jag aldrig kommer glömma.

men 1 vecka senare, kom min nästa tabbe. jag mådde skit, inandout.

var nere hela tiden, såg inget ljus, kände att jah bara var en börda för dig,

att jag gjorde dig ledsen, förstörde för dig, jag hade endast skuldkänslor.

+ att jag var så otroligt depp.

jag klarade inte av att plåga människan jag älskade mest av allt.så jag bad

om uppehåll. men de var nog dubbelt så mycke sämre än att låta det vara,

fortsätta att va tsm med dig. du tog de såklart som en total diss, att jag inte

hade nå känslor för dig. dagarna gick, vi pratade, både du och jag var nått

så otroligt förkrossade, men vi började prata igen, efter bara några dagar.

jag försökte förklara, och tillslut var det vi igen. vi var lyckliga, kära.

för varje dag som gick blev våra känslor bara starkare och starkare för varann,

tillslut kunde vi säga orden 'jag älskar dig' till varann, och det kändes perfekt.

tiden gick så otroligt fort,  rätt vare va så hade vi varit tillsammans i 1 månad.

och mer skulle de bli! de var vad vi tänkte då iaf.

som sagt rann tiden iväg, vi var med varann nästan varje dag, fanns alltid

där för varann, ringde varann varje dag och varje gång nån av oss var nere.

efter ett tag hade de gått 2 månader. och fortfarande kändes allt perfekt.

vi var oslagbara. vi blev fortfarande mer och mer kär, ingenting kunde förstöra för oss, ingen kunde komma i våran väg.

vi började planera att du skulle med mig och min familj till norrfälsviken,

men du fyllde år när vi skulle dit .. men ändå ville du med, vi ville inte vara

ifrån varandra, 1 vecka var för länge. vi ville inte vara ifrån varann så länge,

de gick bara inte. när 3 månader hade gått var vi fortfarande lika glada.

men en vecka efter vi hade firat 3 månader ... då, då kom den människan

både du och jag hatade, och då menar jag verkligen hatade.

men jag var väl feg, rädd och svag antar jag ..

såklart kunde jag inte säga nej, jag träffade den människan och gjort mitt

livs största tabbe, dagen jag försörde allt för dig och mig.

mer om de vill jag inte ta upp, förutom att jag ångrar de så otroligt mycke,

och de vet du. hoppas jag.

men såklart, valde jag att säga sanningen, att jag hade varit otrogen.

på det värsta sättet, jag ville vara ärlig för dig, ville inte ljuga och leva på

lögner. jag berättade allt framför dig, jag såg dina ögon fyllas med tårar,

hur plågad du var. jag led, nått så otroligt. ångrade allt, var helt mållös.

efter ungefär 1 timme och 40 min gick du, jag gick efter och försökte prata

med dig, du bara gick ... jag stog på vägen i spöregnet och tittade efter dig,

ja grät och grät och grät, ropade efter dig, var helt vilse.

tillslut svarade du mina rop med 3 svaga tysta ord .. 'det är slut.'

efter det gick du .. jag stog där, helt vilsen, förkrossad. lika förkrossad som du.

båda hade förlorat den vi älskade mest av allt. på 2 olika sätt.

dom värsta sätten att förlora den man älskar. kanske skulle jag ha sprungit

efter dig, jag vet inte. ja var för feg, för rädd, rädd för att göra ännu ett misstag.

dagarna gick, jag grät mig igenom flera hårda och sömnlösa nätter.

efter de ha vi väl pratat ... och hållt på igen.

men de har aldrig blivit vi igen.

jag sumpade allt igen. men när jag verkligen var berädd allt ge allt var det

försent. du hade förälskat dig i min bästavän.

jag kände hur allt for igenom mitt huve, tusen frågor, tusen känslor.

dethär med min bästa kompis hände för bara några dagar sedan.

jag är helt vilsen, förkrossad.

tänker på att de fortfarande hade kunnat vara 'du&jag' , även idag om inte jag

hade gjort de jag gjort. tankarna flyger genom mitt huvud just nu,

tårarna rinner och rinner. känner hur jag stänger in mig.

- blir ensam -

känner att jag inte har nån att prata med, nu när jag som mest behöver det,

käns de som att alla försvinner. kanske är de mitt eget fel, jag vet inte.

men jag vill fortfarande att du ska veta, att jag älskar dig, lika myket som jag

gjorde för 1 år sedan.

jag hoppas fortfarande, på att det ska bli vi.

även fast jag vet att de inte kommer bli de.

det är försent. det är över.

vil lever våra egna liv.

jag älskar dig - du hatar mig.

som jag har fattat de just nu iaf.

som du sagt förut, älskar du mig fortfarande, men ilskan och rädslan håller

emot. rädslan om att bli sårad ännu en gång.

men ja .. så mycke met att skriva har jag inte just ikv ..

kanske kommer skriva mer nån annan dag. men nu känner jag att det räcker

för ikv. för mycke tårar. ser knappt vad jag skriver. så de sista jag vill säga är

väl,

jag älskar dig, Linus Norberg.

// lindawidmark